Svar till herrarna och läkarna som tidigare jobbat i sjukvården på Centrallasarettet och som skriver att ett sjukhus i Räppe äventyrar vården på SMP Opinion den 20/1.
De skriver att de har erfarenheter av att ha arbetat i den politiska, medicinska eller tjänstemannaledningen. Jag kommer att skriva om mina erfarenheter från att ha arbetat inom verksamheten, nära patienter.
Då jag började min bana inom sjukvården på 70-talet var jag 16 år och gick prao på röntgen. Jag har sedan dess erfarenhet av flera år av utbildningar och arbete på olika avdelningar (allt från baderska, biträde, undersköterska, sjuksköterska och specialistutbildad inom anestesi, ledarskapsutbildning och handledarutbildning till jobb inom långvård, kirurg/ortopedavdelningar, intensivvårdsavdelning och operation.) Under mina studier i Umeå fick jag möjlighet att praktisera i Sundsvall på ett modernt sjukhus som man flyttade ut från centrum. Helt nybyggt, med bra logistik och ingen byggarbetsplats! Sundsvallsborna var mycket stolta och jag tror att centrum lever än i dag.
Jag var också med under flytten från gamla operation till ”nya operation ” 1987. Då med löfte om att Gyn och Öron skulle få en operationsavdelning. Men vi befinner oss i Småland där ”snålhet bedrar visheten”.
Att jobba i en verksamhet med patienter där man vill prioritera kvalitet, säkerhet och värna den medicinska utvecklingen på ett mänskligt och attraktivt sätt för patient och personal måste vara en målsättning.
Som personal med erfarenhet av att ha jobbat på en arbetsplats där man inte kunnat söva eller väcka patienter under en byggprocess vet jag att det inte är värdigt för någon.
Det har varit lätt för läkare som bara kommer in i salen för att ”sätta kniven i” som varken har deltagit i förberedelser av patienter på avdelning eller transporterat patienter genom trånga korridorer. Många av er som skriver har haft helt andra positioner och det var länge sedan.
Medicintekniken har utvecklats! 1987 var vi lyckliga då fick vi en pulsoximeter och EKG-apparat till alla patienter vi skulle söva. I dag har man cirka sju monitorer för en narkos.
Robotkirurgi är något som vi har i dag men det är ingen bra arbetsmiljö. Det är trångt med all teknisk utrustning. En operationsmetod som säkert kommer att utvecklas än mer.
Det är min förhoppning att Region Kronoberg kan starta en byggnation av ett nytt sjukhus som ger den kvalitet och säkerhet vi så väl behöver, både som personal men främst som patient. Vi behöver den snarast, inte om 30 år.
Lena Wibroe, M, pensionerad anestesisjuksköterska