Vi är så många samlade här i dag, att det var lång kölista för att få en plats på vår skolkonferens. Och det finns goda skäl till det stora intresset. För skolan är viktig.
Den är viktig för barnen och ungdomarna och för deras föräldrar. Viktig för alla som brinner för utbildning och därför – precis som min egen mamma Karin – valde att bli lärare. Viktig för väljarna. Den är viktig för oss moderater. Och den är viktig, rent av helt avgörande, för Sveriges framtid.
Om vi inte lyckas vända det som inte fungerar i svensk skola, så hotas ytterst både välstånd, konkurrenskraft och omistliga mjukare, mänskliga värden. För kunskap och framgång hänger ihop. Det finns tydligt samband mellan hur ett land presterar i PISA och landets ekonomiska utveckling. Och kunskap är grunden för klassresor och social rörlighet. Ytterst är det den stolta traditionen av ingenjörslandet Sverige som står på spel.
Så låt oss tala klarspråk.
Läget i den svenska skolan är bekymmersamt. Den senaste PISA-mätningen – den som genomfördes våren 2022 – visar ett historiskt kunskapstapp.
Var fjärde 15-åring klarar inte läsförståelsen. Eller som hjärnforskaren Martin Ingvar säger: ”Var fjärde 15-åring ligger i riskzonen för funktionell analfabetism”.
Men det handlar inte bara om en läskris. Svenska elever har problem också med matematiken. En majoritet av gymnasisterna missar uppgifter i det nationella provet i matte, som de borde ha klarat redan på mellanstadiet.
Och så blir spetsen i skolan allt trubbigare. Bara var tionde elev klarar avancerad nivå i matematik – att jämföra med runt var tredje elev i Singapore och Taiwan.
Den svenska skolan är dessutom stökigare än någonsin. Enligt PISA-mätningen är Sverige det land i hela Europa som har sämst disciplin i klassrummen. Bråk, skrik och stök tillhör vardagen i många klassrum, vilket förstås gör det svårt att koncentrera sig på skolarbetet. Men det stannar inte där. De senaste tio åren har anmälningarna om hot och våld i skolan fördubblats. Det skulle inte accepteras på någon annan arbetsplats.
Vi har alltså både en kunskapskris och en ordnings- och trygghetskris i skolan. Det är det skolpolitiska arv som vänsteralternativet lämnade efter sig efter åtta år vid makten.
Är det någon som minns en enda lyckad reform som de gjorde för att vända den utvecklingen? Jag kommer inte på någon. Allt deras fokus låg på att försöka trolla bort den segregation som en alltför stor invandring har skapat även i skolan.
Men låt oss inte bara peka finger. Vårt mål är att lösa problem, inte att fördela skulden för de problem vi har.
Och vi inom borgerligheten har också ett ansvar för att skolan har bekymmer. Våra egna reformer har velat väl, varit fyllda av goda föresatser och löst en del gamla problem. Men resultatet har inte alltid blivit bra nog. Låt oss vara ärliga också om den saken. Och låt oss rätta till de problemen också, när vi nu löser andra.
Det krävs ingen raketforskning för att lyckas med den uppgiften. Det här är nämligen inte svårare än andra riktigt svåra saker. Det är redan väl känt vad som verkligen funkar i skolans värld. Problemet är att den kunskapen inte har fått tillräckligt genomslag i verkligheten.
Ledande skolexperter understryker till exempel att det är lärarledd klassrumsundervisning som är den bästa metoden för att lära ut. Ändå dominerar den rakt motsatta trenden i svensk skola – att undervisningen ska anpassas efter varje elevs särskilda, individuella önskemål och behov – vilket ibland skapar en helt omöjlig arbetssituation för dagens lärare.
Vi har fått en hyperindividualisering och sönderanpassning av svensk skola som inte gynnar någon. Elever som har svårigheter att läsa behöver ju träna mera, inte slippa undan med ett par hörlurar i stället.
Forskningen visar också att bästa sättet för barn att lära sig läsa, är att ljuda fram orden. Ändå är det många lärarstudenter som överhuvud taget inte får lära sig den undervisningsmetoden.
Vi vet dessutom att barn lär sig läsa och skriva bättre med hjälp av fysiska böcker, med papper och penna. Ändå har vi fått en skola som svämmar över av skärmar – utöver alla skärmarna på fritiden.
Och så är det väl känt att bra lärare är skolans allra främsta resurs. Ändå rustar vi inte blivande lärare med rätt verktyg och metoder så att de klarar av att axla det handgripliga ledarskapet i klassrummet. Och kraven i dag är så lågt ställda att det räcker med ett E i svenska för att bli lärare. Detta kan inte ha varit någons mening.
Vi vet alltså vad som är problemet och vi vet vad som behöver göras. Ändå har det inte gjorts. Det är faktiskt helt obegripligt.
Låt mig bara ge några exempel till:
- Vi har fått så luddiga kursplaner, att en så grundläggande sak som multiplikation inte ens nämns i kursplanen för matematik.
- Ämnet slöjd kan numera lika gärna handla om att skriva en reflekterande text över själva processen, som att faktiskt tälja den där smörkniven, som man senare minns och ler åt. För praktiska ämnen får inte längre vara praktiska. Detta är så konstigt.
Själv fotograferade jag mycket som ung, och gör det fortfarande. Men man lär sig alltså att fotografera genom att fotografera!
- Sedan har vi de stötande svenska glädjebetygen. Det finns exempel där elever skriver E på det nationella provet i matematik, men ändå får B i mattebetyg. Inget annat land i världen har ett så godtyckligt betygssystem. Och få föräldrar begriper ens betygskriterierna.
- Och apropå ordningsproblemen i svensk skola: En lärare som tillfälligt vill visa ut en elev som stör kan inte bara göra det. I så fall krävs att läraren skriver en rapport om händelsen. Inte undra på att lärarnas dokumentationsbörda växer hela tiden. Så här kan vi inte ha det. Det krävs ett paradigmskifte i den svenska skolan – och vet ni vad – det paradigmskiftet har vi nu påbörjat i regeringen. Skolan är ett av de allra mest prioriterade områdena för den här regeringen. Det är inte en slump att skolan har ett eget kapitel i Tidöavtalet med 30 punkter. Vi går nu systematiskt igenom allt som inte funkar, för att ge varenda unge en ärlig chans att lyckas. Vi återupprättar en stark kunskapsskola med fokus på faktakunskaper och grundläggande förmågor som att läsa, skriva och räkna. Och vi vill börja tidigt – med obligatorisk språkförskola för de barn som inte talar svenska i hemmet, så att tröskeln till skolans lärande blir så låg som möjligt. Om jag får nämna en enda reform som jag personligen har varit extra engagerad i, så är det just den. Sverige ska vara ett land fyllt av klassresor där alla barn – även de med föräldrar som kom hit med ingenting – ska kunna komma hur långt som helst. De barnen får inte stoppas för att de inte ens klarar svenskan. De ska kunna gå till skolstarten fyllda av förväntningar – inte med en klump i magen. Vi kommer att införa en tioårig grundskola. Vi går från skärm till pärm och satsar på riktiga skolböcker och bemannade skolbibliotek. Läroplanerna reformeras och lärarutbildningarna görs om. Dessutom ser vi till att hela skoldagen blir helt mobilfri. Det finns skäl till att jag själv har infört mobilfria regeringssammanträden på torsdagar. Visst – för att skydda en och annan statshemlighet. Men framför allt för att jag vill att ministrarna ska ha fokus på uppgiften och på varandra. Det andra stora området för reformer handlar om ordning och reda i klassrummet. Vi satsar på skolsociala team och på fler särskilda undervisningsgrupper och akutskolor. Det är inte rimligt att elever som stör och skapar otrygghet för andra till varje pris ska vara kvar i
klassrummet. De eleverna ska naturligtvis få särskild hjälp. Men det måste bli lättare att ta elever ut ur klassrummet och, när det behövs, bedriva undervisningen någon annanstans.
Som en tidig julklapp i år kommer utredningen om stärkt studiero i skolan. Den tar det helhetsgrepp om ordningsfrågan som svensk skola behöver. Ingen i Sverige tror på gammaldags auktoritära skolor, men Sverige måste återupprätta klassrumsdisciplinen.
Medan toleransen för stök, bråk och trakasserier på arbetsplatserna har minskat, så har den i praktiken ökat i skolan. Det måste få tydliga konsekvenser om man bryter mot skolans ordningsregler. Annars sviker man dem som gör sitt bästa.
Det tredje stora reformområdet handlar om ordning i själva skolsystemet. Jag har redan nämnt de stötande glädjebetygen. Det är rent upprörande att denna röta har fått breda ut sig. Priset betalas av unga människor som får korrekta betyg – men lägre än andras fuskbetyg. De kommer inte in på det gymnasium som de har hoppats på, för att de råkade gå på en skola som sköter sin betygssättning.
Andra kommer in på läkarutbildningen eller på Handels, trots stora kunskapsluckor och med felaktiga betyg. Just Handelshögskolan har nu på egen hand bestämt sig för att städa bort de värsta avarterna genom att kräva ett kompletterande högskoleprov. Det inger respekt, men borde inte behövas. Nu tar vi över det nationella ansvaret och inför ett rättvist betygssystem för alla elever i Sverige.
I den här salen och i vårt parti är vi varma anhängare av det fria skolvalet. Det fanns starka skäl till att pionjärer som Per Unckel och Beatrice Ask gjorde de historiska reformerna för drygt 30 år sedan. Många föräldrar var missnöjda med mycket i den svenska 70-talsskolan. Och de kunde inte förstå varför de inte fick vara med och bestämma över sina egna barns skolgång.
Det var både rätt och riktigt att ge den valfrihet som familjer i dag ser som en självklarhet. Men resultatet blev ett friskolesystem som både rymmer banbrytande skolor – och rena extremistskolor, skojare och oseriösa koncerner som ger eleverna ledigt i stället för den undervisning som de har rätt till. Inte heller detta var någons plan, men det blev så ändå.
Och just för att det är vi som har skapat möjligheten att välja skola, så måste också vi ta ansvar för att vårda reformen. Och även det ansvaret tar vi nu.
Skolor som medvetet eller oavsiktligt slarvar med kvaliteten ska inte kunna dra nytta av några vinster i skolan. Vi ökar insynen i friskolorna och vi skärper ägarprövningen. Inget av detta hotar de friskolor som drivs av seriösa ledningar med höga ambitioner. Tvärtom. Men att de oseriösa aktörerna försvinner från skolans värld är en förutsättning för att ens kunna diskutera skolans alla andra problem. Vänsteralternativet pratade oenigt om detta i åtta år. Nu ser vi till att få det gjort!
Jag är stolt över den omläggning som vi nu gör av skolpolitiken. Den påminner om andra nödvändiga kursförändringar:
En helt ny kriminalpolitik, där Gunnar Strömmers senaste lag trädde i kraft bara häromdagen: Den heter förverkandelagstiftning och det kanske inte låter så kraftfullt, men tro mig, att när polisen tar bilar, klockor, smycken och kontanter från de gängkriminella och deras anhöriga, då händer det saker.
En ny invandringspolitik, där först Maria Malmer Stenergard och nu Johan Forsell, genomför ett paradigmskifte som får andra europeiska länder att vilja ta efter.
Det är i det ljuset – och med de ambitionerna – som man ska se vår kursomläggning av skolan. Den gemensamma nämnaren mellan kriminalpolitiken, invandringspolitiken och skolpolitiken är att detta är riktigt långsiktiga frågor, som påverkar hela vårt samhälle i decennier framåt. Det är alltså bland det viktigaste vi gör under denna mandatperiod.
Och skolfrågorna vilar i trygga händer i regeringen. Jag jobbade med skolminister Lotta Edholm redan när jag var socialborgarråd och hon skolborgarråd här i Stockholm. I Sverige måste som bekant allting först utredas, men hon har redan hunnit göra imponerande mycket, och fick nyligen Johan Pehrson som parhäst i rollen som utbildningsminister. Regeringen kommer ha fortsatt högt tempo i skolfrågan.
Men det – mina vänner – betyder inte att utbildningsdepartementet kan göra allt jobb själva. För regeringens skolpolitik är i grunden inte bara liberal. Den är i hög grad också moderat. Av Tidöavtalets 30 utbildningspunkter har vi drivit nästan alla.
Det var vi som i tio års tid krävde centralt rättade nationella prov, som tydligt ska kopplas till betygen, för att bara ta ett av många exempel.
Jag vet också att många av er här inne gör stora skolinsatser, både i riksdagen och ute i kommunerna. Sträck på er! Blygsamhet är en dygd, men överdriven blygsamhet är det inte. Visa tvärtom samma välgrundade självsäkerhet inom skolpolitiken som vi gör när det gäller ekonomisk politik eller försvars- och utrikespolitik.
Vi har den skolpolitik som väljarna efterfrågar. Vi tar kampen mot flummet och stöket. Vi ska inte ha en skola som ständigt hakar på de senaste trenderna, utan en skola som grundar sig på vetenskap, beprövad erfarenhet och sunt förnuft. Inte en skola som är så besatt av jämlikhet att den förstör lärarnas auktoritet. Så besatt av inkludering att den saboterar studiero. Så besatt av subjektiva reflektioner att den glömmer bort värdet av gedigna faktakunskaper.
Ytterst är det här är en ideologisk strid om skolans själ – och den är vi beredda att ta.
I den andan ska vi fortsätta utveckla den moderata skolpolitiken. I en artikel i Svenska Dagbladet i dag listar Josefin Malmqvist, Karin Enström och jag fem skarpa framtida M- reformer för en stärkt kunskapsskola.
- − Återinför en central kvalitetskontroll av läromedel så att alla elever i Sverige har rätt till läroböcker av högsta kvalitet.
- − Se till att alla landets lågstadielärare ges möjlighet att lära sig den ljudande phonics- metoden i sin fortbildning,
- − Möjliggör regelbundna kunskaps-screeningar så att elever som halkar efter fångas upp i tid. Barn som behöver träna extra ska erbjudas det stödet utan tidskrävande utredningar.
- − Ge Skolinspektionen ett tydligare uppdrag att granska skolors verkliga kvalitet, inte bara att de kan visa upp rätt papper. Vi vill också fasa ut de elevledda utvecklingssamtalen. I många skolor leds de av eleverna redan från årskurs 1. Det betyder att det är barnet som ska reflektera över sin egen utveckling, utvärdera sig själv och sätta upp målen framåt. Jag är varm anhängare av att barn tidigt lär sig att planera och ta ansvar. Våra tre barn gick på Montessoriskolan i Strängnäs och det passade dem, men det passar inte alla. Apropå vikten av att kunna välja skola. Men en 7-åring har inte den intellektuella mognaden att reflektera över sin läroprocess på det sättet. Det är den vuxna utbildade läraren som är lämpad att göra de bedömningarna. För vårdnadshavarna är dessutom utvecklingssamtalen ofta den enda möjligheten man får för att bilda sig en verklig uppfattning om hur det går för det egna barnet i skolan. Om han eller hon har kompisar på rasten och på vilket sätt man som föräldrar kan hjälpa till. Den stunden ska man ta vara på. Och det finns faktiskt samtal som gör sig bäst mellan vuxna. Kanske behöver man från skolans sida tala klartext om svårigheter med inlärningen eller om beteenden som inte är okej. De samtalen är inte alltid lämpliga att ha i barnets närvaro. Då är jag rädd att den dialogen tvärtom uteblir. Föräldrar kan ibland komma från utvecklingssamtal utan någon tydlig bild alls av hur det går för barnet. Ta därför bort kravet i skollagen på att eleven alltid ska vara med och ha stort inflytande över skolans utvecklingssamtal. Låt det vara upp till de enskilda skolorna att bestämma exakt hur de vill lägga upp samtalen. Det kan tyckas vara en liten reform. Men de elevledda utvecklingssamtalen sätter fingret på så många av skolans rådande trender: elevinflytandet som har dragits till sin spets, synen på det allvetande barnet som förväntas reflektera som en vuxen, lärarnas coachande roll och bristen på förväntningar på vårdnadshavarnas ansvar.
Vår moderata röst behöver alltså höras ännu tydligare i svensk skolpolitik. Våra idéer om en kunskapsskola med ordning och reda och ett rättvist betygssystem har vunnit sin tid på samma sätt som Nato, jobbskatteavdragen och en ny kriminalpolitik.
Ett intressant tecken på att vår skolpolitik är populär, är att inga andra partier längre vill prata om den. Socialdemokraterna är tysta och säger ingenting. De vill inte ta strid om någon av våra reformer för ökad kunskap och studiero. De har slagit upp bänklocket och gömmer sig där bakom.
Det är samma sak med migrations- och kriminalpolitiken. Socialdemokraterna hummar och håller med och anklagas av partivänstern för att vara det femte partiet i vårt samarbete. Men de underskattar väljarnas minne.
De rödgröna vill i stället att all skoldebatt ska handla om bara två saker – resurser och friskolor. Och låt oss ta den debatten också. För den här regeringen prioriterar skolan även i kronor och ören. Statens bidrag till skolan för 2025 är det största på 20 år, mätt i löpande priser. Och räknat i fasta priser är statens bidrag till skolan åtminstone näst största på 20 år.
Men det är inte brist på resurser som gör att nästan fyra av tio får underkänt i gymnasiets nationella prov i matematik. Och det är inte brist på resurser som gör att var femte 10-åring knappt kan läsa och skriva. Det är brister i det som sker i klassrummet. Ytterst är det brister i skolpolitiken – och ja, även migrations- och integrationspolitiken – som vi nu måste hantera konsekvenserna av.
Vi är alltså redo för strid om skolan. Men vi är ännu mer redo för samarbete för skolan. Vi har den tysta majoriteten med oss. Vi har analysen och vi har förslagen. Och vi är Samlingspartiet som får saker gjorda.
Nu går vi in i mandatperiodens andra halvlek. Låt skolan bli en av våra profilfrågor inför valet om två år.