Här är Moderaternas partiledare och Sveriges statsminister Ulf Kristerssons tal på Sverigemötet i Stockholm den 9 maj 2026. Detta är den skrivna versionen – det talade ordet gäller.
2 500 moderater samlade till Sverigemöte. Från Pajala i norr till Trelleborg i söder.
2 500 moderater i alla åldrar – från de yngsta MSU:arna till en riktig partiveteran: Ulf Adelsohn. Eller ”Ulf den förste”, som han så ödmjukt kallar sig när vi turas om att bjuda på namnsdagsmiddag. Och ni ska veta att Ulf, han firar namnsdag i dagarna tre: Det börjar med ”Ulf-afton”, övergår sedan i Ulf-dagen och avslutas med ”annandag Ulf”…
Vi har också Fredrik Reinfeldt med oss på Sverigemötet. Förra gången Sverige hade en regering med lika intensiv reformagenda var under Alliansen. Och arbetslinjen lever vidare. Att anstränga sig. Att gå den extra milen. Att göra sitt bästa. För sig själv, men också för Sverige. Värderingar som har byggt vårt land. Tack, Fredrik!
Låt mig också säga tack till våra kollegor i det blågula laget. Det var fint att ha med Ebba, Simona och Jimmie i torsdags kväll. Ebba och jag är bara något tagna av den här spirande romansen mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Den såg man inte riktigt komma. Vi brukar titta lite överseende på varandra och säga, att ja ja, det går nog över…
Men nu väntar vi spänt på den rödgröna sidan. Inte så kramgo stämning där precis. Eller som Carl-Oskar Bohlin frågade sig efter Jimmies och Simonas presskonferens: Är det någon som vet när Centern och Vänstern har sin pressträff?
Mina vänner, idag är det 127 dagar kvar tills vallokalerna stänger den 13 september. Och jag vet att många här inne minns valnatten för fyra år sedan.
Vi hade gjort en bra valrörelse – i opinionsmässig motvind. Vi låg under i nästan varje mätning, in i det sista.
Men känslan hos oss var en annan. Vi fick gensvar när vi sa att vi ska få ordning på Sverige.
När vi sa att vi fyra kan samarbeta och få saker gjorda för Sveriges bästa. Vi trodde på oss själva – och vi trodde på varandra. Laget före jaget.
Klockan 22.44 på valnatten kom flashen: ”Team Kristersson går om team Andersson”. Min stabschef kom in i rummet där jag satt och skrev på mitt tal till valvakan. Och han sa: ”Nu är det dags att byta text i paddan. Ta fram segertalet!”.
Nu ska vi göra det en gång till. Och några kommer att vilja räkna ut oss även den här gången. Då vet vi att den enda mätning som spelar roll är den på valdagen. Vi vet också att vi har svar på de frågor som väljarna tycker är viktigast. Och vi vet att Sverige behöver hålla kursen fyra år till.
Världen är rätt stökig och farlig just nu.
Vi tänker alla på Ukraina, nästan varje dag. Och för några månader sedan var jag i Kiev på fyraårsdagen av invasionen. Jag sa till president Zelenskyj att nu är det här kriget andravärldskrigs-långt – och att den tanken faktiskt svindlar. Han svarade: ”Ja, men det här kriget är inte slut än.”
Vi vet inte när kriget slutar, men vi vet att hur det slutar kommer att avgöra Sveriges säkerhet för generationer framåt. Det vet också alla de tjejer och killar som snart rycker in och gör värnplikten. Sverige är inte i krig – men vi är inte heller i fred.
Vi tvingas tyvärr också tänka alltmer på USA. För USA låter och gör inte som det brukar. Vi moderater har alltid stått upp för det transatlantiska samarbetet. Men vi står också rakryggat upp för svenska intressen och för det som vi tror på. Som när Grönland är hotat eller när handelskrigen hotar.
USA är vår största handelspartner utanför Europa, och svenska företag skapar 400 000 jobb där. Vi driver inte USA bort från Europa. Men EU måste bli starkare, och de europeiska länderna i Nato måste bli starkare. Sverige har en nyckelroll i båda de uppgifterna.
Och så har vi Mellanösterns nästan eviga konflikter. Vi hoppas att en dag få se ett fritt Iran i en fredlig region. Sverige kan inte skapa fred i Mellanöstern, men vi påverkas av krig i Mellanöstern – ekonomiskt och säkerhetsmässigt.
Därför är min slutsats den här: När världen är skakig måste Sverige göra allting rätt här hemma. Vara förberedda. Inte ta politiska risker. Inte bara hoppas att allt går bra. Där har ni mitt dagliga fokus.
Ta bara tre exempel:
För det första: För att öka svensk säkerhet så stärker vi försvaret som ingen regering har gjort sedan kalla kriget. Våra unika styrkor, som stridsflygplanet Gripen och de nya ubåtarna. Vår underrättelseförmåga över Östersjön, som aldrig förr har varit så uppskattad av så många. Sverige är Natos nyaste medlem – och redan en av de bästa.
För det andra: Sverige är ett litet land – men en stor handelsnation med fantastiska exportföretag. Vår välfärd bygger på 150 år av framgångsrik handel med andra länder. För att säkra svenska jobb sluter vi nya handelsavtal – med Indien och Sydamerika, Australien och Thailand.
För det tredje: Efter den förra oljekrisen på 70-talet inledde Sverige resan mot fossilfrihet. Vattenkraften i norr och kärnkraften i söder – riktigt modiga beslut. När Mellanösterns gaspriser nu höjer Europas elpriser – så gör vi oss helt nationellt energi-oberoende med nästa generations kärnkraft.
Allt det här kan Sverige göra för att vi har en stark regering och en stark ekonomi. En regering som kan enas och fatta beslut. Och med urstarka statsfinanser kan vi agera snabbt om det behövs. Det är också rätt unikt i Europa.
Därför sänker vi bränslepriset här när kriget höjer priset där. En rödgrön regering hade inte ens kunnat lägga det förslaget på bordet. Men jag uppskattar att Socialdemokraterna i den här frågan är regeringens stödparti.
I förra valet fick vi mandat av svenska folket att få ordning på Sverige. Vi tog över ett land som var tyngt av flera parallella kriser.
De dödliga skjutningarna hade tredubblats på ett årtionde, och våldsvågen väckte svensk rädsla och internationell förvåning. På Delta Gym i Stockholm sköts en trebarnspappa ihjäl av en 16-åring – som sedan fick svenskt medborgarskap. För det här hände på den tiden när utländska mördare fick bli svenska medborgare.
Men inte bara våldet skenade.
Svenska familjer var hårt pressade av en inflation på över tio procent. Bolåneräntorna var på väg mot en tredubbling. Dieseln kostade 28 kronor litern och elpriserna var dubbelt så höga som idag. Under Socialdemokraternas åtta år tog Sverige emot 320 000 asylinvandrare, utan en tanke på våra stora integrationsproblem.
Nu har det snart gått fyra år.
Våldsvågen är bruten. Jämfört med det rekordblodiga året 2022 har det dödliga gängvåldet halverats. Första kvartalet i år hade skjutningarna minskat med 75 procent. Dubbelt så många gängtoppar grips utomlands. Det betyder att de inte längre kan beställa nya mord eller rekrytera nya barn på sociala medier.
Men det här handlar i grunden inte om siffror – utan om människor. Om barn, om mammor och pappor som slipper få sina liv sönderslagna. Om bostadsområden där föräldrar på nytt vågar släppa ut barnen för att leka.
Jag läste om kirurgen Ragnar Ang på Sahlgrenska i Göteborg. Han berättade att han nu kan ägna sin tid åt andra patienter – eftersom det inte längre kommer några med skottskador till akuten. Bara en sådan sak!
Det här paradigmskiftet i kriminalpolitiken har inte kommit av sig själv. Gunnar Strömmer – var är du? Tack!
Reformtempot gäller också migrationen.
Asylinvandringen är nu den lägsta sedan 1985. Antalet asylsökande har minskat med 60 procent sedan vi tog över. Återvändandet av dem som har fått ett nej – och därför ska lämna Sverige – har ökat med nästan lika mycket.
Och de som har kommit hit och begår brott eller missbrukar vårt lands frihet – de vet att tålamodet är slut. Nu åker de ut.
Allt det här ger oss nya möjligheter att ta tag i integrationen. För vi vill att skötsamma och strävsamma människor ska känna sig hemma här. Att ansträngning alltid ska uppskattas – vem du än är, vad du än gör och varifrån du än kommer. Då finns det enorma möjligheter i Sverige.
Även ekonomin går åt rätt håll. Vi har bekämpat inflationen. Och när vi halverade matmomsen så fick Sverige den största prissänkningen på mat – på 30 år.
Vi har sänkt skatten på arbete och på pension. På ISK-sparande, på bensin, diesel och el – och vi har sänkt förskole- och fritidsavgiften. Vi bygger skyddsvallar runt Sverige när våg efter våg av internationell turbulens sköljer in över oss.
I åtta budgetar har vi prioriterat hårt arbetande svenskars ekonomi i tuffa tider. Och det har gett resultat. En vanlig tvåbarnsfamilj får nu behålla 5 000 kronor mer i månaden. Och de som har allra minst har fått allra mest.
Sverige har gått från botten till toppen i EU:s tillväxtliga. Den svenska arbetslösheten är fortfarande för hög – men den har minskat nio månader i rad. Och vi har det lägsta skattetrycket sedan 1975.
Inte heller ekonomiska framgångar kommer av sig själva. Elisabeth Svantesson – var är du? Tack!
Mina vänner – jag säger det ofta: Politik är ett lagarbete. Tillsammans har regeringen, kommunerna och regionerna tagit välfärden genom tuffa år. Resurserna till vården, skolan och omsorgen har fortsatt öka. Precis som de ska.
Färre äldre måste vänta på en ny höftled. Färre barn, som mår dåligt, måste vänta på hjälp. Och vi har stärkt specialistvården för sådant som alldeles för få män känner till, men som alldeles för många kvinnor drabbas av – som endometrios och klimakteriebesvär.
5 000 fler sjuksköterskor och läkare jobbar nu på vårdcentraler och sjukhus runt om i Sverige. Och vårdköerna har minskat med 30 procent.
Mitt i det här stora allvaret har vi dessutom gjort små frihetsreformer. Som uppluckring av strandskyddet. Förenkling av byggregler. Framgången med gårdsförsäljning. I stort och smått är vi frihetens parti. Och mina vänner, om 23 dagar försvinner matkravet!
Vi är en regering som får saker gjorda. Till och med för snabbt säger de som aldrig har haft bråttom. Vi är stolta, men vi är inte nöjda.
När vi på den blågula sidan säger ”håll kursen”, och de rödgröna säger ”byt riktning” – då måste frågan ställas: På exakt vilka områden vill de rödgröna partierna byta riktning?
Är det högre skatter? Eller lägre tillväxt? Är det ut ur Nato, eller bara göra ingenting i Nato? Lägga ner ännu mer kärnkraft? Öka asylinvandringen igen? Eller tillbaka till den slappa kriminalpolitiken?
Rätt rimliga frågor – men vi får inga svar.
Socialdemokraterna lovar allt till alla, men säger inte vem som ska betala – eller med vem de ska regera. Det vill Magdalena Andersson ta dagen efter valet. För hon skäms över sina egna kompisar och deras politik.
I Stockholm ser vi den politiken i praktiken. När de rödgröna styr och inte bara snackar, så höjer de skatten för en vanlig barnfamilj med 5 500 kronor per år. Tio av tio som jobbar har fått höjd skatt med Socialdemokraterna i Stockholm.
Vårdköerna minskar i hela Sverige – utom i socialdemokratiskt styrda Stockholm. Privata äldreboenden läggs ner – av rent ideologiska skäl.
Säga vad man vill om sossarna i Stockholm, men de är i vart fall ärliga med vänstersvängen.
Samma politik väntar på riksplanet om de rödgröna skulle vinna valet.
Partierna på vänsterkanten har lika hög trovärdighet när det gäller att höja skatten som vi har i att sänka den. Alla vet vad det egentligen betyder. Hårt arbetande svenskar, som ställer klockan tidigt på morgonen för att ta sig till jobbet, får betala mer för att andra ska anstränga sig mindre. Det är helt enkelt inte rättvist.
Så jag ställer en enkel fråga till alla Sveriges väljare inför valet: Har du och din familj råd med en rödgrön regering?
Har du råd med höjda skatter på arbete, på företagande och på ditt ISK-sparande? Eller råd med den nya fastighetsskatt som Vänsterpartiet kräver?
Har du råd med ökad asylinvandring och kraftigt ökat bistånd?
Har du råd med högre energi- och dieselpriser?
Har du råd att låta fler leva på bidrag medan färre arbetar och bidrar?
Har du råd med en bolåneskatt?
Jag tror att de allra flesta kommer att svara nej på de frågorna.
Valet i höst står mellan två väldigt olika regeringsalternativ:
En blågul majoritetsregering, som skapar trygghet i en otrygg omvärld. Eller en rödgrön regering som inte ens kan enas om svensk säkerhetspolitik.
En blågul majoritetsregering, som kan stötta svensk ekonomi och svenska hushåll. Eller rödgröna skattehöjningar.
En blågul majoritetsregering, som fortsätter offensiven mot den organiserade brottsligheten. Eller en rödgrön återgång till slapp kriminalpolitik.
En blågul majoritetsregering, som kan lösa integrationsproblemen genom att ställa krav och skapa ordning i socialt utsatta områden. Eller en rödgrön plan för att aktivt blanda områden som nu är trygga.
En blågul majoritetsregering, som gör att fler jobbar och bidrar till den gemensamma välfärden. Eller en rödgrön bidragspolitik, där allt färre försörjer allt fler.
DET är vad som står på spel den 13 september.
Nu ligger fyra viktiga år framför oss.
När Gunnar säger att vi har halverat det dödliga gängvåldet, så säger han egentligen att hälften återstår. Att vi har mycket kvar att göra.
Och när vi pressar tillbaka de kriminella gängen, då kan vi fokusera mer på vardagsbrotten.
När asylinvandringen är den lägsta på decennier kan vi ta tag i integrationen och bana väg för nya klassresor.
När vi bygger ny kärnkraft kan vi elektrifiera även industrier och tunga transporter och klara hela klimatomställningen.
När kampen mot inflationen är vunnen kan vi göra tillväxtreformer som gynnar alla svenskar.
Massor av jobb återstår. Vi har bara börjat!
I grunden går vi till val på att återupprätta det svenska samhällskontraktet. Alltför många känner att det inte längre håller.
Vi älskar den nordiska välfärdsmodellen, men den betyder inte allt till alla. Och framför allt inte utan villkor. Den betyder: Gör din plikt och kräv din rätt. Arbetslinjen och respekt för skattebetalarnas pengar.
När du gör rätt för dig ska du veta att andra också gör rätt för sig – och att samhället finns där när du behöver det. Det är samhällskontraktet.
Vi moderater står på alla skötsamma människors sida – mot dem som förstör för andra. De som begår brott ska sitta inne så att hederliga människor vågar vara ute.
Vi står på alla strävsamma människors sida. De som anstränger sig och tar ansvar ska belönas och känna att det är värt det. Sjuksköterskan som tar ett extra helgpass förtjänar ett tack – inte en straffskatt. Egenföretagen som jobbar i sin butik från tidig morgon till sen kväll ska veta att samhället skyddar honom från stölder och trakasserier.
Det är det som är rättvisa på riktigt. Att ansträngning ska löna sig och att brott ska straffa sig. Så bygger man ett gott samhälle, där vi både tar ansvar för oss själva – och bryr oss om varandra.
Så ja, vi är stolta över de politiska reformer som vi har genomfört de här åren. Och stolta över de värderingar som ligger bakom reformerna.
Låt oss nu blicka framåt – över och bortom nästa mandatperiod. Till det Sverige som vi kan bli. Bortom ett decennium med migrationskris, pandemi och hög inflation. Bortom organiserad brottslighet, bortom kriget i Ukraina och krigen i Mellanöstern.
För tiden har kommit att börja bygga Sverige riktigt starkt igen. Mindre sårbart, mer oberoende. Vårt mål är att på ett decennium göra Sverige till EU:s rikaste land. Då är mina och Birgittas yngsta döttrar 33 år gamla, och kanske har de egna familjer. Det är för de barn som ännu inte finns, som jag vill bygga framtidens Sverige riktigt bra.
Vi är redan EU:s mest innovativa land och ett av världens bästa inom teknologi och start-ups. Vi har redan statsfinanser i världsklass, ett nästan helt fossilfritt elsystem, en välutbildad befolkning och osannolikt många världsledande företag.
Och vi klättrar från botten till toppen i EU:s tillväxtliga. Vi har det i oss. Men vi kan så mycket mer.
Det börjar förstås med att inte sabba det som funkar. Sverige kan inte jobba mindre och höja skatterna. Jaga framgångsrika företag ut ur landet eller lägga ner ännu mer kärnkraft. Vi måste hålla kursen. En vänstersväng vore farlig för vårt land.
Men ska Sverige lyckas måste var och en få chans att lyckas.
Den stora världen påverkar oss alla – men det är den lilla världen som vi påverkar själva. Och de allra flesta drömmer om ett tryggt familjeliv i ett eget hus – kanske villa, Volvo och en Winston – och sedan kanske en Wilma och en Viktor.
Ett av Sveriges riktigt stora problem är att den drömmen har blivit ouppnåelig för så många unga människor.
Småhusbyggandet är det lägsta på 100 år. Födelsetalen är de lägsta sedan Sverige började mäta på 1700-talet. Och vi får våra barn allt senare i livet. Kan det här hänga ihop? Jag tror faktiskt det.
Staten ska självklart inte lägga sig i människors privatliv. Allra minst om barn och familj. Ingen ny Alva Myrdal, alltså.
Men jag tror ändå, att i ett bra samhälle så borde fler kunna få de barn som de verkligen önskar. Och ett land där unga människor vill sätta barn till världen – det är ett land med framtidstro.
Förr var många rädda att få barn för tidigt eller att få barn som man inte ville ha. Nu tror jag att det är ett mycket större problem att många inte kan få de barn som de så länge har längtat efter.
För just de familjerna har regeringen precis beslutat att utöka rätten till IVF – från tre till sex försök. Enormt uppskattat. Och efter valet vill vi moderater utöka rätten till IVF också för syskonförsök.
Vi vill underlätta för barnfamiljer på fler sätt.
Ett konkret mål som vi sätter upp inför valet är att två vanliga heltidslöner ska räcka för att kunna köpa ett hus.
Under de gångna åren har alltså en vanlig barnfamilj fått 5 000 kronor mer i månaden. Låt oss göra det en gång till!
Moderaternas främsta vallöfte handlar om vanliga familjers ekonomi. Sveriges hårt arbetande mammor och pappor ska få behålla ytterligare 5 000 kronor. Varje månad. Det skulle öka friheten i vardagen. Men det skulle också öka möjligheten att uppfylla några av livets riktigt stora drömmar.
Sverige skulle kunna bli världens bästa land att leva i. Och världens bästa land för barn att växa upp i.
Världens bästa land med världens finaste natur. Från Häckeberga i Skåne, via Sörmlandsleden vid Marvikarna till det kalla vattnet i Abiskojaure efter en lång dags vandring. Allemansrätten – som vi tar som självklar, fast den är unik. Som gör att barn fortfarande traskar runt i blåbärsriset – med munnen full och hinken tom.
Världens bästa land att bli förälder i. Ett jämställt land, där man kan förena arbetsliv och familjeliv. Där fler pappor tar ledigt med sina barn och färre pappor checkar ut från sina barn.
Världens bästa land att åldras i. Där fler kan fortsätta jobba för att de vill, men inte för att de måste.
Ett i grunden friskt land, men också världens bästa land att bli sjuk i. Med nästan kostnadsfri vård – i rätt tid och av internationell toppklass.
Världens bästa land att vara sig själv i. Där man får älska precis den man vill, och där det på en viktig flagga i Pride-paraden står ”Stolta föräldrar”.
Världens bästa land att starta företag i. Där entreprenörer väcker beundran, inte misstänksamhet eller missunnsamhet. Där inte bara idrottshjältar kan bli rika.
Världens bästa land för alla oss, som har turen att få kalla Sverige för vårt land. Landet där vi alla bidrar och tar ansvar för att vi litar på att andra också bidrar och tar ansvar. Där vi känner
tillit till varandra och vet att om jag gör mitt bästa, så gör du ditt bästa – och staten skyddar oss båda.
Ja, ni fattar. Helt enkelt världens bästa land att leva i.
Där är vi inte än. Men dit kan vi nå. Den långa resan tar inte slut ens nästa mandatperiod.
Men den resan fortsätter dagen efter valet.
Tack!