Som ordförande i miljö- och byggnämnden har jag blivit alltmer övertygad om en sak. Vi politiker har byggt ett system som är väldigt bra på att beskriva riskerna med att säga ja, men betydligt sämre på att väga in konsekvenserna av alla nej.
Och det blir många nej. Nej, där finns ett riksintresse. Nej, där räcker inte vattnet. Nej, där finns strandskydd. Nej, marken är för värdefull. Nej, först behövs en detaljplan.
Ofta finns det goda skäl. Gotland är speciellt. Vi har en fantastisk natur och kulturmiljö som vi ska vara rädda om. Samtidigt kan Gotland vara en besvärlig plats för den som vill förverkliga en idé. Här finns strandskydd, naturreservat, Natura 2000, världsarv, kulturmiljöer, jordbruksmark och en lång rad riksintressen. Försvaret behöver kunna växa. Vattnet är en begränsad resurs.
Det är inga påhittade problem. Men ibland undrar jag om det system vi politiker har skapat inte blivit bättre på att identifiera hinder än på att hitta vägar framåt.
Jag möter människor som vill bygga ett hus, utveckla sin gård eller sitt företag. Bakom en ansökan om bygglov eller en ny detaljplan finns nästan alltid någon som vill investera pengar, tid och engagemang på Gotland.
Vi behöver fler som vill bo här, inte färre. Vi behöver bostäder, jobb och företag. Vi behöver unga som väljer att stanna och människor från fastlandet som bestämmer sig för att Gotland ska bli deras hem.
Det märkliga är att vi sällan räknar på kostnaden för det som aldrig blev av. När ett företag väljer att inte etablera sig här får vi ingen rapport om de arbetstillfällen som aldrig skapades. När ett bostadsprojekt inte blir av ser vi inte vilka som annars hade flyttat in. Det finns ingen rad i regionens bokslut för skatteintäkter vi aldrig fick.
Varje enskilt nej kan därför framstå som ganska betydelselöst. Men tusen små nej kan tillsammans få stor betydelse för en ö med 60 000 invånare. Jag argumenterar inte för att vi ska bygga överallt. Självklart inte. Det finns platser där svaret ska vara nej.
Men jag vill att vi oftare börjar i andra änden. Vi måste oftare fråga: Vad behöver vi göra för att kunna säga ja
Ragnar Gustavii
ordförande Miljö- och byggnämnden
