Vad har psykiatrin för ansvar i att förebygga dödliga våldsbrott? Kan regionstyret säga att de gör allt i deras makt för att skydda länsborna – eller väntar de på nästa tragedi? Idag skriver Emilie Orring, My Borg Åmansson och Svante Berg på UNT:s debattsida.
Flera så kallade vansinnesdåd har skakat Sverige de senaste åren. Bakom varje rubrik finns människor som mist livet – och familjer och anhöriga som fått sina liv krossade.
I december 2023 var en 78-årig kvinna ute med sin rullator i Uppsala när hon överfölls och misshandlades till döds på öppen gata. En ung kvinna med lång historik av kontakter med psykiatrin dömdes senare till rättspsykiatrisk vård.
På juldagen 2025 knivhöggs en 55-årig kvinna till döds i sitt hem i Boden. Två av hennes tonårsdöttrar skadades allvarligt. Gärningsmannen, en man i 20-årsåldern, sköts ihjäl av polis på platsen. Enligt medierapporter hade anhöriga sökt hjälp för mannens psykiska hälsa kort före dådet. Trots detta bedömdes han inte kunna hållas kvar inom psykiatrin. Han avvek. Tragedin var ett faktum.
I Harmånger i Nordanstigs kommun gick en man i 25-årsåldern till attack med ett vasst föremål mot en kvinnlig ambulanssjukvårdare som ryckt ut på larm. Hon dog av sina skador. Även i detta fall rapporterades om psykisk ohälsa och tidigare kontakter med psykiatrin. Händelsen blottlade dessutom allvarliga brister i informationsdelning och samverkan mellan myndigheter.
Detta är tragedier utan några som helst vinnare. Men de väcker en nödvändig fråga: gör vi tillräckligt för att förebygga att de inträffar?
Den moderatledda regeringen har tydligt markerat att dödligt våld – inte minst mot kvinnor – ska bekämpas med kraft. En nollvision mot mäns våld mot kvinnor har antagits och ett särskilt råd under ledning av statsministern har tillsatts. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Socialstyrelsen har fått nya uppdrag för att stärka riskbedömningar inom psykiatrin. Utredningar ser över vuxenpsykiatrin, tvångslagstiftningen och statens ansvar för rättspsykiatrin.
Men bara för att regeringen tagit många viktiga steg kan inte regionerna luta sig tillbaka. Hälso- och sjukvården är ett regionalt ansvar. Det är i regionernas verksamheter som riskbedömningar görs – eller inte görs. Det är där beslut fattas om tvångsvård ska tillämpas. Det är där samverkan med polis och socialtjänst antingen fungerar eller brister.
I flera av de uppmärksammade fallen har det funnits varningssignaler. Upprepade kontakter med psykiatrin. Anhöriga som larmat. Oro som dokumenterats. Ändå har samhället inte förmått agera i tid. Det visar att mer måste göras för att undvika fler tragedier. Här kan regionerna ta lärdom av polisen som utvecklat sina metoder och lyckas idag med bättre precision än igår identifiera riktigt farliga män.
Det är hög tid att ställa frågor om Region Uppsala har samma ambitioner när det gäller att förebygga dödligt våld.
- Vad har regionen konkret gjort för att förhindra nästa vansinnesdåd?
- Hur säkerställs att akutpsykiatrin och beroendevården prioriteras? Att de har en god arbetsmiljö och använder arbetssätt som i möjligaste mån förebygger våldsdåd?
- Har personalen rätt utbildning och verktyg för att bedöma våldsrisk?
- Hur säkerställs att lagen om psykiatrisk tvångsvård efterlevs? Att ingen av rädsla för överbeläggningar eller resursbrist släpps utan tillräcklig bedömning?
- Hur tillämpas lagens möjlighet till tvångsvård när patienten till följd av psykisk störning är farlig för andra människors säkerhet?
- Vilka konkreta beslut har fattats för att stärka samverkan med polis och socialtjänst, så att viktig information inte faller mellan stolarna? Genomförs gemensamma riskbedömningar med polisen?
Att tala om psykisk ohälsa och sjukdom är viktigt. Att värna rättssäkerheten är avgörande. Men vi måste också våga tala om ansvar. Varje gång en kvinna dödas i ett våldsdåd som kunnat förebyggas har samhället svikit.
Regeringen har påbörjat nödvändiga reformer. Regionerna måste göra sin del.
Kan regionstyret säga att de gör allt i deras makt för att skydda länsborna – eller väntar de på nästa tragedi?
Emilie Orring, oppositionsregionråd (M), Region Uppsala
My Borg Åmansson, ledamot sjukhusstyrelsen (M), Region Uppsala
Svante Berg, ledamot sjukhusstyrelsen (M), Region Uppsala