Vad händer när filmen är slut?
Jag minns dagen i högstadiet när vi samlades i biosalongen i Roma. Framför oss stod Ferenc Göndör, som överlevt Auschwitz. Han berättade om förföljelsen av judarna och om människor som utsatts för ofattbart lidande enbart på grund av vilka de var.
Jag gick i sjuan eller åttan. Mycket från den tiden har bleknat. Det mötet har stannat kvar. Med hans berättelse följde ett ansvar: att aldrig glömma och aldrig acceptera judehat.
Det minnet återkommer när jag läser Wafá Jamils insändare om palestinsk film och skolbio på Gotland. Den 6 november erbjuds öns högstadieskolor att ta del av kortfilmer från Nordisk Palestinsk Filmfestival. Visningarna arrangeras i samverkan mellan Kulturskolan Gotland och Nordisk Palestinsk Filmfestival, och skolorna bjuds in genom Region Gotland.
Jag håller med om att en berättelse inte blir propaganda för att den skildrar ett visst perspektiv. Palestinska barns rädsla och sorg behöver få beröra oss. Att lyssna till deras berättelser tar ingenting från någon annans lidande. Medkänslan behöver inte välja sida.
Men starka berättelser väcker starka känslor. Därför spelar det roll vad som händer när filmen är slut.
Jamil skriver att visningarna bör följas av samtal och reflektion. Det välkomnar jag. Men vem ansvarar för att samtalen verkligen blir av? Får lärarna tid och underlag att förbereda sig? Hur säkerställs att samtalen blir sakliga, allsidiga och öppna för kritiska frågor?
Det är frågor om omsorg om eleverna. Ett gott syfte garanterar inte att efterarbetet får den tid det behöver.
Efter Hamas terrorattack den 7 oktober förekom hyllningar till Hamas på svenska gator och torg. Jag förknippar inte detta med filmfestivalen. Men det påminner om varför vuxenvärlden måste vara tydlig: människors död är aldrig något att fira.
Jag tänker på den judiska elev som kanske sitter i biosalongen och undrar om någon förstår den egna oron. Och på den palestinska elev som är rädd för vad som händer med släktingarna.Båda behöver bli sedda. Ingen ska behöva bära skuld för sitt ursprung eller svara för andras handlingar.
Jag har inte granskat filmerna och tillskriver vare sig dem eller arrangörerna antisemitiska budskap. Min fråga gäller skolans ansvar för helheten. Det jag bar med mig från Ferenc Göndör var att judehat aldrig får ursäktas. Varifrån hatet kommer förändrar inte vårt ansvar att stå emot det.
Jag hoppas att eleverna lämnar biosalongen med större förståelse för andra och trygghet i sitt eget människovärde.
Jag vet, från en biosalong i Roma, hur länge ett sådant möte kan följa en människa.
Mikael Bladh (M)
Publicerad på Hela Gotland 5 november 2026.
Läs mer: Vad händer när filmen är slut?