Att skydda hotade växter och djur är viktigt. Det finns ett brett stöd för det på Gotland. Men det får aldrig ske på bekostnad av rättvisa och människors trygghet.
På Gotland har vi nyligen kunnat läsa om familjen Beijer på Gurpe gård i Kräklingbo, som riskerar att tvingas sälja sin gård efter att planerad avverkning stoppats på grund av rödlistade arter. När möjligheten att bruka marken försvinner, försvinner också möjligheten att betala lån och planera för framtiden. Sådana konsekvenser är inte rimliga – men de är inte heller ovanliga. Antalet överklagade avverkningar har ökat på Gotland, från nära noll till ett trettiotal per år.
Det här visar på ett grundproblem i dagens system: artskyddet kan innebära stora inskränkningar för enskilda markägare, utan tillräcklig förutsägbarhet och utan rimlig kompensation. Det skapar osäkerhet, konflikter och misstro.
Därför är det välkommet att den moderatledda regeringen nu föreslår förändringar. Ett förslag som presenterades häromveckan innebär att mark- och skogsägare ska få rätt till ekonomisk ersättning när artskyddet avsevärt begränsar pågående markanvändning. Ersättningen ska motsvara samma nivå som vid områdesskydd – i praktiken upp till 125 procent av värdeminskningen – och Skogsstyrelsen ska ges i uppdrag att träffa frivilliga överenskommelser med markägare. För detta avsätts 100 miljoner kronor årligen från 2027.
Det här handlar i grunden om rättvisa. Man ska inte drabbas ekonomiskt för att man råkar äga mark med höga naturvärden. Tvärtom måste ett fungerande artskydd bygga på att människor behandlas schysst. Vi ska ha ett starkt skydd för de mest hotade arterna. Men skyddet måste vara träffsäkert, proportionerligt och begripligt. När reglerna upplevs godtyckliga undergrävs legitimiteten – och då förlorar både människor och natur.
För oss på Gotland är det här inte bara teoretiskt. Det handlar om gårdar, familjer och företag som behöver kunna planera sina liv. Regeringens förslag är ett steg i rätt riktning. Nu gäller det att genomföra det på ett sätt som ger verklig trygghet för dem som berörs och som gör att artskyddet fungerar i verkligheten – inte bara på papper.
Samtidigt måste vi vara ärliga: den här reformen kommer tyvärr inte att hjälpa familjen som Beijer här och nu, utan först i januari 2027. Men det är bättre att ett mer rättvist system införs än att det inte införs alls. Det bästa hade förstås varit om detta redan varit verklighet – så att gotländska skogsägare sluppit hamna i den här situationen.
Jesper Skalberg Karlsson (M)
Riksdagsledamot
Ingemar Lundqvist (M)
Miljö- och byggnämnden