Per Edman (V) ställer frågan om Sverigedemokraternas väljare fått valuta för de 806 918 kronor i partistöd som betalades ut 2024. Det är en fullt legitim fråga. Offentliga medel ska alltid tåla att granskas. Samtidigt finns en risk att politiken reduceras till en tävling i synlighet – snarare än i ansvar.
Det är värt att säga det tydligt: det finns något bra hos alla partier. Engagemang, idéer och vilja att förbättra samhället finns över hela den politiska kartan. Såklart. Men politikens verkliga prövning sker inte i replikerna, utan i det långsamma arbete där beslut förbereds, prioriteringar görs och konsekvenser tas.
På Gotland har Moderaterna och Socialdemokraterna valt att ta ansvar tillsammans. Inte för att vi tycker lika i allt, utan för att regionen måste fungera. Det handlar om ekonomi som håller, vård som går att leverera och beslut som faktiskt genomförs. Det arbetet är sällan spektakulärt och ofta ganska osynligt – men det sker varje vecka i nämnder, styrelser och arbetsgrupper där politiken möter vardagen.
Det är där skillnaden blir tydlig. Inte mellan höger och vänster i klassisk mening, utan mellan den som tar ansvar för helheten och den som främst mäter framgång i hur mycket man hörs. Att tala mycket är inte detsamma som att ha rätt, och högt tonläge ersätter aldrig genomförandekraft.
August Strindberg skrev att ”det är synd om människorna”. I regionalpolitiken kan man ibland tänka att det snarare är verkligheten som blir lidande, när politiken fastnar i positionering istället för arbete.
Väljarna har gett ett förtroende. Det förtroendet handlar inte om vem som skriker högst, utan om vem som ser till att saker faktiskt blir gjorda. Det är där politiken ytterst ska mätas.
Mikael Bladh (M), ledamot i regionfullmäktige och vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden