Nyhetsartikel
12 okt 2017

Ulf Kristerssons öppningstal

I dag startar moderaternas arbetsstämma. Ulf Kristersson öppningstalade - läs hela talet här.

Öppningstal

Välkomna hit, kära vänner.
Välkomna till moderaternas arbetsstämma i Örebro.

Och tack till Anders Åhrlin för att vi än en gång får komma hit och bli så väl omhändertagna.

De flesta av oss sågs för bara 11 dagar sedan, men det känns som en annan tideräkning. Det har varit två intensiva veckors arbete - för mig men också för många av er.

Men först av allt: mina varmaste tack för alla uppmuntrande hälsningar; alla glada tillrop och alla vänliga kommentarer under dessa lite absurda dagar. Jag känner allvaret och beslutsamheten, men också stödet för vår gemensamma uppgift.

Och jag är glad och tacksam över att få göra jobbet tillsammans med så många begåvade och hängivna kollegor, medarbetare och medlemmar. Mitt i alla tidiga morgnar och sena kvällar är den känslan mitt allra starkaste intryck hittills.  

Det känns också som att vi har använt tiden rätt väl sedan sist vis sågs, och hunnit med mycket:

För exakt en vecka sedan presenterade Elisabeth Svantesson vår budgetmotion. I stället för att försöka ge allt till alla så prioriterar vi att göra sådant som är absolut nödvändigt, och sådant som vi verkligen vill.

Dagen efter bar det av till Jönköping och MUF:s arbetsstämma, som hade temat "social rörlighet", och jag passade på att bidra med några opassande farbroderliga förmaningar om att fler vuxna i rummet alltså gäller alldeles oavsett vilken ålder man har.

Några förvånade medarbetare fick dessutom åka 65 mil minibuss den dagen. Det var bara så vi kunde få loss några timmars förberedelser för min debut i partiledardebatten några dagar senare.

Och så har vi byggt laget, och byggt om laget. En del nya ansikten, som kommer åter till politiken efter nyttig samhällstjänst på annat håll.

Välkommen hem igen, Gunnar Strömmer!

Andra har bytt jobb och fått nya roller. Att just Elisabeth Svantesson tar över rollen som ekonomisk-politisk talesperson är en uppgradering jämfört med hennes företrädar. Jag är en enkel företagsekonom från Uppsala, medan Elisabeth är licad nationalekonom. Nu är det din tid, Elisabeth, att nörda ner dig i Excelark och vackra grafer. Jag kommer in till dig när jag saknar dem!

Och så är jag glad över att Tobias Billström nu kliver av talmanspodiet, ner till oss dödliga och ställer sig mitt på riksdagsgolvet igen - med sin encyklopediska kunskap och  breda utblick.

Jag kan inte här idag nämna alla som nu kommer göra nya, och ännu större insatser. Inte heller alla som fortsätter att vara precis så bra som de varit hittills. Men låt mig ändå nämna en person till:

Med Maria Malmer Stenergard kommer vi nu långsiktigt växla upp arbetet med de stora och miljö- och hållbarhetsfrågorna. För oss som gillar skog och mark har ansvar för miljön alltid varit så självklart, att vi ibland glömt att också säga det. Men nu går hållbarhetsfrågorna in i en ny fas.

Det parti som på allvar begriper kopplingen mellan ekonomisk hållbarhet och ekologisk; mellan internationella problem och nationella beslut; och mellan gemensamma insikter och individuellt ansvar - det partiet kommer forma framtidens miljöpolitik. Jag vill att vi, och Maria, ska ta rejäl plats i den viktiga framtidsdiskussionen.

"Laget före jaget" har jag sagt några gånger de senaste veckorna. Och jag menar det. Att vi som jobbar med, och för, Moderaterna bygger lag tillsammans. Och att vi nu på alla nivåer bygger vårt lag tillsammans med Alliansen. Det hann jag också med i veckan: att träffa mina partiledarkollegor, som generöst delade med sig av erfarenheter inför tv-debatten i söndags.

Det är också ett lagarbete som ligger bakom allt som händer här på stämman. Allt det praktiska som sköts av medarbetare, tjänstemän och företag som vill jobba med oss. Och hundratals engagerade medlemmar och förtroendevalda som har lagt ner tusentals timmar på att inventera, formulera och debattera det politiska innehåll som presenteras och beslutas här.

Här på stämman händer också något helt unikt i svensk politik. Så ovanligt att man nästan glömmer bort att det kan vara så:

Här står politiken, idéerna, åsikterna, värderingarna och problemlösningen i centrum. Inte spelet. Inte taktiken. Inte de avsiktliga missförstånden. Utan det som faktiskt är politikens kärna: förslag och idéer som gör skillnad i människors vardag, och som steg för steg bygger ett bättre samhälle.

"Content is king", som Bill Gates sa 1996, när han pratade om internets framtid. Det hade han alldeles rätt i, och det gäller också för oss i politiken.

För det fick mig en gång att intressera mig för politik, och det vill jag ska vägleda de unga, som en dag i framtiden ska leda vårt parti.

Som sagt - det har hänt en hel del på bara två veckor. Samtidigt har egentligen ingenting hänt. Vårt eget läge är fortfarande tufft. Underskatta inte det. Som jag sa förra söndagen: optimism är bra, men aningslöshet är dåligt.

Våra bekymmer inträffade inte plötsligt och försvinner inte heller över en natt. Vi har ett hårt arbete framför oss för att bygga långsiktigt förtroende för oss och vår roll i svensk politik. Ödmjukhet inför den uppgiften mina vänner, ödmjukhet.

Men låt oss ha en riktning i denna målmedvetna ödmjukhet. Jag känner ett mått av tillförsikt och frimodighet. Det finns energi i vårt parti som jag hoppas att vi kan ta vara på. Låt den flöda under de här dagarna i Örebro. Och därefter hela vägen fram till den 9 september 2018.

Jag tror i grunden att Stefan Löfven vill väl. Men han låter mer och mer som en skiva som har hakat upp sig. Varje svår fråga besvaras med något slags tungotalande besvärjelse: Först gärna en "investering"; ofta "i samhällsbygget"; och den toppas sedan med något om "den svenska modellen".

Allvarligt talat: All respekt för riktiga investeringar, och för att ett gott samhälle verkligen behöver byggas varje dag. Men den svenska modellen måste uppdateras om den inte ska stelna och bli ett museum över svunna tiders framgångar.

Den uppgiften är inte Stefan Löfven mäktig. Och just därför behöver Sverige en ny Alliansregering.

Jag tror ju på värderingsburen pragmatism. Den kan vara krävande, fylld med gråskalor och nyanser. Några av de nyanserna ska vi ta ställning till på denna stämma.

Men Stefan Löfvens socialdemokrater missar både värderingarna och pragmatismen. Och det hänger ihop: om man inte längre är förankrad i något annat än att man till varje pris vill behålla makten, så övergår den sunda pragmatismen i principlöst taktiserande. I kappvändade och intellektuell torftighet. Så heder åt de S-kommunslråd som nu står upp mot Reepalu. Alla de andra, som mest ser Reepalu som ett pris man får betala för vänsterns stöd, är cyniska och ansvarslösa.

Har ni förresten tänkt på hur sällan ledande socialdemokrater berättar om sina partivänner runt om i landet?

När Stefan Löfven pratar om den framgångsrika svenska modellen, den som ska utvecklas och inte avvecklas, inte lyfter han då fram Malmö som partiets främsta skyltfönster.

Han säger inte heller: kom till Göteborg, här har Socialdemokraterna styrt i flera decennier. Och han bjuder oss inte till Örnsköldsvik för att studera alla politiska framgångar, trots att kommunen varit socialdemokratiskt sedan 1971.

Han ber oss inte heller studera de exceptionellt framgångsrika sjukvårdsreformerna i landsting som Dalarna eller Västernorrland.

Missförstå mig rätt: Inget ont om dessa vackra platser i Sverige. Jag gillar min farmors Malmö, min svägerskas Göteborg, och Gunnars Strömmers Ö-vik.

Så min poäng är enklare än så. Vi här inne vet att det går att göra skillnad i vardagen, även om allt inte är bra i Sveriges Riksdag. Att även om regeringen skrämmer bort huvudkontor från huvudstaden, så kan vi själva uppmuntra nya företag i småstaden.

Det är därför den som vill uppleva Sveriges bästa företagsklimat har en lång lista av kommuner att resa till: Solna, Nacka, Härryda, Danderyd, Kävlinge, Höganäs, Staffanstorp, Trosa, Vårgårda.


Det här är topp 10-listan i Svenskt Näringslivs ranking över Sveriges bästa företagsklimat och den har två gemensamma nämnare. Där finns inte en enda kommun med vänsterstyre, utan alla styrs av Alliansen. 9 av 10 leds av moderater, och den tionde av en centerpartist som är lika klok som min kollega Annie Lööf. Just han är inte här idag, men ni andra är det. Tack för ert arbete!

Ingen ranking kan fånga allt. Men nog går det att se ett mönster. Efter valet bytte städer som Stockholm och Uppsala styre - från Alliansen till socialdemokratiskt ledda vänstermajoriteter. De städerna sjunker nu som en sten. I topp-50 är 37 kommuner Alliansstyrda. I botten-50 är 36 kommuner S-styrda.

Och det handlar inte alls bara om företagsklimat. För att bara ta ett exempel: Helsingborg toppar tidningen Aktuell Hållbarhets Miljöranking 2017 som årets bästa miljökommun.

Och alla känner kanske inte till vilka landsting som är bäst på att klara vårdgarantin. Då ska jag avslöja en hemlighet: Väntetiderna är kortast i Moderatledda landsting som Halland, Jönköping och Stockholm. Man får vänta längst i röda landsting som Dalarna, Gävleborg och Västernorrland.

Det här handlar naturligtvis inte om att vi moderater alltid lyckas med allt. För det gör vi inte, det gör ingen. Men vi tar ansvar för att vår politik fungerar över tid. Och det ansvaret är vi vana vid att axla, oavsett vem som sitter i Rosenbad. För oss handlar politik inte bara om att prata, utan också om att göra. Gilla läget och spela bollen där den ligger.
 
Denna helg lägger vi grunden för ett brett reformprogram som ska möta väljarna i september nästa år. Med de största reformerna för nya jobb sedan jobbskatteavdraget 2007. Med den största bidragsreformen sedan 1980. Och med den största upprustningen av rättsstaten på 20 år. Det är politik på riktigt.

Till sist: Innan jag formellt öppnar stämman - bara ett sista medskick.

Vi som har samlats här inne har en ganska ovanlig hobby. Vissa skulle nog kalla oss nördiga. Geeky, som mina tonårsdöttrars kompisar skulle säga.

För vi gillar att lösa riktigt svåra samhällsproblem. Att vrida och vända, att ta och ge, att argumentera och kompromissa. Inte för att samhället någonsin blir perfekt, men för att det ändå kan bli bättre. Och kan man göra det bättre, så måste man göra det bättre. Och är jobbet värt att göra, ska det också göras helhjärtat - med glädje, nyfikenhet och framtidsoptimism.

Det är därför jag säger att Moderaterna ska vara ett parti för hoppfulla. Inte för att problemen är små, utan för att allt kan bli så mycket bättre. Välkomna till det jobbet!