Nyhetsartikel
12 okt 2018

Ulf Kristersson om regeringsbildningen

Moderaterna har idag haft riksdagsgrupp och partistyrelsemöte. Där har jag mer i detalj beskrivit det förslag till ny regering, som jag häromdagen presenterade för mina partiledarkollegor i Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna, och som vi har diskuterat sedan dess. Alliansens partier får nu ta några dagar i lugn och ro för att pröva dessa frågor och inför tisdag ta ställning till om vi kan enas om att bilda en regering som står för Alliansens gemensamma politik.

Eftersom spekulationerna är så många, vill jag själv i denna form ge en lite fylligare bild av mitt förslag: 

Redan veckan efter valet redogjorde Alliansens fyra partier för sina ingångsvärden för den kommande regeringsbildningen. Vi var överens om att föra fram en gemensam talmanskandidat, att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister, samt betydelsen av att få till stånd en ordnad process under talmannens ledning för att bilda en ny regering. 

Vi var också överens om att noga pröva möjligheten att komma överens med Socialdemokraterna om ett antal långsiktigt viktiga politiska frågor, och på den grunden kunna tillträda som Alliansregering. Det gick inte, som alla vet. Efter flera möten och samtal stod det klart att S inte vill förhandla med Alliansen, om de inte själva sitter på regeringsmakten. 

Detta berättade jag för talmannen i tisdags. I samband med det skrev jag också i DN om Alliansens gemensamma reformagenda, och betydelsen av att nu hitta andra former för att få genomslag för vår gemensamma politik. 

Därefter har jag gått vidare och sökt nya alliansgemensamma lösningar för att kunna bilda en bra regering som kan stå upp för Alliansens politiska program. Och jag har i onsdags presenterat två olika alternativ för mina allianskollegor: 

Det första alternativet är det som redan från början var mitt huvudförslag. Också när S vägrar förhandla och vara konstruktiva, så tycker jag att en regering med de fyra allianspartierna ska prövas i riksdagen. Då får riksdagen bestämma om den kan tolerera en Alliansregering, eller hellre låta stafettpinnen gå över till Stefan Löfven. Jag har respekt för andra allianspartiers överväganden. Men jag tycker inte vi ska ge S vetorätt mot Alliansen. 

Det andra alternativet är att ett eller flera allianspartier bildar regering, med ett eller flera allianspartier som nära samarbetspartners utanför regeringen. Jag kallar förslaget för ”3-2-1”. Dvs regeringen består av enbart Moderaterna, eller av Moderaterna plus de allianspartier som nu kan och vill ingå i den regeringen. 

Denna regering med tre, två eller ett alliansparti(er) ska då agera precis så som en fullskalig Alliansregering skulle ha gjort. Det skulle vara Alliansens reformagenda och Alliansens ekonomiska politik som utgör basen för den nya regeringens politik. Varken Sd eller V skulle ges inflytande över regeringens politiska inriktning. Däremot skulle regeringen frimodigt lägga fram sin politik och pröva den i riksdagen. 

Allianspartier som står utanför regeringen blir istället nära samarbetspartners, men ser också till att vi som bildat regering agerar i hela Alliansens anda. Skulle vi inte klara det kan regeringen när som helst tvingas avgå. 

Mina båda förslag till Alliansen bygger på samma övertygelse: Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna och Liberalerna har viktiga gemensamma värderingar och mycket gemensam konkret politik som jag vill slå vakt om. Och det är min fasta övertygelse att våra värderingar och vår uppfattning om hur Sveriges framtid ser ut, över tid betyder mycket mer än de frågor som just nu skiljer oss åt. Jag har ägnat många år i politiken åt att samarbeta med just alliansen – på tankesmedjan Timbro, i kommunalpolitiken både i Strängnäs och Stockholm, i riksdagen och i regeringen. Jag uppskattar att vi är en bred kyrka som respekterar varandras olikheter. Det samarbetet vill jag alltså värna även nu och i framtiden. 

Det är dock bara tiden och ett gott arbete i praktisk gärning som kan bevisa den saken. Jag har därför också uttryckligen föreslagit att alla Alliansens partier - om inte alla sitter i själva regeringen - ger den nya regeringen ungefär ett år, innan samarbetet utvärderas och frågan prövas om vi kan bredda regeringen. 

Allt detta är naturligtvis ingen optimal politisk situation. Och det beror på att Sverige inte har en optimal parlamentarisk situation. Men mina båda förslag är ändå betydligt bättre än alternativen. Det är bättre att nu göra allt man kan för att förverkliga Alliansens gemensamma politik, än att överlämna regeringsmakten till Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Och det är bättre än att hoppas på någon slags framtida samlingsregering från höger till vänster, som kanske skulle kunna enas om att regera men inte om vilken politik den ska föra. Och mitt förslag är bättre än det nyval som ytterst alltid hotar, om inte konstruktiva politiker prestigelöst tar ansvar för situationen i landet. 

För mig är det politikens innehåll som måste fälla avgörandet. Det finns så mycket att nu ta tag i! Jag har inte vigt mitt liv åt politiken för att hålla på med taktikspel. Vi i Alliansen har så många förberedda politiska reformer som nu skulle kunna genomföras. Jag tycker att det är vår skyldighet att försöka. 

Samtidigt måste en minoritetsregering vara ödmjuk inför det faktum att den inte kommer få igenom all sin egen politik. Och den måste våga vara trogen sina grundläggande värderingar och ha integritet. Fäller riksdagen gång på gång regeringens politik på fundamentala områden, så får riksdagen helt enkelt skaffa sig en ny regering. 

Jag vet vad jag står för, och vart mina värderingar leder mig. Jag brukar kalla mig ”liberalkonservativ”. Jag tror på enskilda människors rätt till frihet och vår förmåga att växa med personligt ansvar. Jag tror på Sverige - men också på betydelsen av europeiskt och globalt samarbete. Jag tror på marknadsekonomi, på rättsstaten och på liberal demokrati. På tolerans och på att vi alla behöver små och stora gemenskaper. Vi människor är inga fritt svävande atomer. Jag kan med glädje samarbeta med människor i politiken, som tycker ungefär som jag. Och jag klarar av att möta människor som tvärtom inte alls tycker som jag. 

Nu vill jag ta tag i Sveriges stora problem och ta fasta på Sveriges många möjligheter. Då kan man inte bara stå bredvid och titta på när svensk politik blir helt paralyserad. 

Vi har nu presenterat vårt förslag på hur Alliansen gemensamt kan se till att Sverige får en ny regering som bygger på Alliansens värderingar och politik. Jag behöver naturligtvis inga svar på detta idag. 

I början av nästa vecka kommer jag säga till talmannen Andreas Norlén att jag på något av dessa båda förslag är beredd att stå till förfogande som Sveriges nästa statsminister. Och ge honom min bedömning av om en sådan regering också skulle tolereras av riksdagen. För det är som sagt riksdagen som bestämmer.

Ulf Kristersson 

Läs hela inlägget här