Partihistorik

Nya Moderaterna går tillbaka ända till början på 1900-talet. Då hette vi Allmänna Valmansförbundet och styrdes av Arvid Lindman. Sedan dess har vi genomgått ett antal förändringar till att bli det parti vi är i dag. År 2006 blev vi de Nya Moderaterna, Sveriges enda arbetarparti och förnyelsen fortsätter.

Partiets bildande

Under slutet av 1800-talet hade det bildats konservativa och moderata grupper i riksdagens båda kamrar. Men ännu i början av 1900-talet saknade de grupperna en rikstäckande organisation för kontakt med och information till väljarna.

Framgångarna, som socialdemokraterna och liberalerna då fick i valen till riksdagens andra kammare, berodde till stor del på att de hade organiserat sig och därför kunde bedriva mer effektiva valkampanjer. (Socialdemokratiska Arbetarepartiet hade bildats 1889 och Frisinnade Landsföreningen bildades 1902.)

En grupp högerriksdagsmän, under ledning av Gustaf Fredrik Östberg, tog initiativet till bildandet av ett nytt parti. Det bildades vid ett möte i Stockholm 17-18 oktober 1904 och fick namnet Allmänna Valmansförbundet.

Den som främst fick ansvaret för uppbyggandet av partiorganisationen var Gustaf Gustafsson, som egentligen var tidningsman och hade varit chefredaktör för Östgöta-Correspondenten.

Ideologi och utveckling

Från början var partiet klassiskt konservativt och nationalistiskt. Successivt har liberala och internationalistiska idéer vunnit insteg. Idag är Moderata Samlingspartiets ideologi en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer. Det som präglar partiets ideologiska syn är behovet av kontinuitet, visionen om det öppna samhället och den enskilda människans valfrihet.

Moderata Samlingspartiet lägger mycket stor vikt vid internationellt samarbete. Redan 1961 tog partiet ställning för svenskt medlemskap i EEC, som EU kallades den gången.

Vi samarbetar med konservativa, liberala och kristdemokratiska partier från andra länder inom ramen för International Democrat Union (IDU) och European Democrat Union (EDU). Efter Sveriges inträde i EU är partiet också medlem i Europapartiet European People’s Party (EPP). I Europaparlamentet hör de fyra moderata ledamöterna till EPP-gruppen.

Valresultat

I det första allmänna valet i Sverige för både män och kvinnor till riksdagens andra kammare 1921, fick partiet 25,8 % av rösterna. Partiets högsta röstetal nåddes 2010 med 30,1 % av rösterna. ”Bottenrekordet” sattes 1970 med 11,6 %. I valet till Europaparlamentet 2014 fick vi 13,7 % och i riksdagsvalet samma år fick vi 23,3%.

Arvid Lindmans tid

Arvid Lindman hörde inte till initiativtagarna till partiet, men anslöt sig som medlem när det bildades. Inom loppet av två år blev han partiets ledande personlighet och valdes formellt till partiordförande 1912.

Arvid Lindman kallades ofta ”Amiralen”, eftersom han var konteramiral i flottan. Han hade också varit VD i Iggesund och LKAB och generaldirektör i Telegrafverket (numera Telia).

Arvid Lindmans tid som partiordförande var en tid av uppbyggnad och konsolidering. Det gällde att få de olika högergrupperna att enas i ett handlingskraftigt parti och att anpassa det till nya tiders krav.

Det var en högerregering, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 lade propositionen, som bifölls av riksdagen, om införande av allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare. Samtidigt beslutades att kvinnor kunde väljas till stadsfullmäktige och kommunfullmäktige samt utses till förtroendeuppdrag i stad och kommun.

Andra frågor som partiet drev med stor kraft var att försvaret skulle få tillräckliga resurser, ett starkt näringsliv, ett väl fungerande jordbruk och reformer för sociala framsteg. Det var Arvid Lindmans första regering som tillsatte utredningen, som sedan kom att föreslå allmän folkpension.

Partiet har ända sedan sin början sett som en av sina allra viktigaste uppgifter att motarbeta socialismen.

Namnbyten

1938 bytte partiet namn från Allmänna Valmansförbundet till Högerns Riksorganisation och använde från 1952 beteckningen Högerpartiet. Sedan 1969 heter vi Moderata Samlingspartiet.

Växlande framgångar

Efter segervalet 1928, då partiet fick 29,4 % av rösterna, följde en längre period av tillbakagångar i valen, som bröts först i valet 1952, då Jarl Hjalmarson hade blivit partiordförande. Hjalmarsons tid (1950-1961) innebar både förnyelse av partiets politik och valframgångar.

En konservativ grundsyn tillsammans med en bestämd och ideologisk kamp mot efterkrigstidens planhushållningsidéer gav partiet en viktig roll i 1950-talets politiska utveckling. Partiet förde fram förslag som skulle göra det möjligt att vara oberoende och själv klara sin ekonomi. ”Ägardemokrati” betecknade partiets modell att sprida ägandet av näringslivet till allmänheten, i motsats till den socialdemokratiska politiken, som syftade till att koncentrera ägandet.

Partiet protesterade mot den successiva ökning av skattetrycket, som den socialdemokratiska regeringen inledde under 1950-talet.

Efter 1950-talets stora valframgångar blev 1960-talet en ny tillbakagångsperiod för partiet. I slutet av 1960-talet var moderaterna det minsta borgerliga partiet i riksdagen.

1970 valdes Gösta Bohman till ny partiordförande och en ny period av dynamik och valframgångar följde. I valet 1979 blev Moderata Samlingspartiet det största borgerliga partiet.

Borgerlig samverkan.

Under 1960-talet verkade Högerpartiet för samverkan mellan de borgerliga partierna, för att få ett regeringsalternativ till socialdemokraterna, som endast med ett mycket kort avbrott hade styrt Sverige sedan 1932. Men det var först under 1970-talet som de tre partierna förmådde ena sig till ett politiskt alternativ.

Den borgerliga valsegern 1976 innebar att ett länge efterlängtat mål nåddes; den långa perioden av socialdemokratiskt regerande hade äntligen brutits. När centerledaren Thorbjörn Fälldin bildade den första borgerliga koalitionsregeringen, var det en stor framgång för vårt partis strävan efter borgerlig enighet.

Ideologisk offensiv

Under 1970- och 80-talen skärptes partiets ideologiska profil. Från att tidigare ha varit ett parti som gjorde motstånd mot socialdemokraternas socialiserings- och centralstyrningspolitik, ändrades partiets framtoning. Vi blev partiet som presenterade ett eget positivt politiskt alternativ. Sänkta skatter: Man skall kunna klara sig på sin lön när skatten är betald, utan att behöva vara beroende av bidrag!  Ökad valfrihet: Ge den enskilda människan makt att få styra över sin egen vardag! Detta var krav som kom att drivas med allt större kraft.

Förverkligad valfrihet

När Carl Bildt efter valet 1991 bildade en koalitionsregering bestående av fyra borgerliga partier, var det första gången sedan 1930 som Sverige hade en statsminister från vårt parti. Den regeringen förverkligade många av kraven som hade växt fram. Skattetrycket sänktes. Vårdnadsbidraget gjorde att föräldrarna själva kunde välja hur de ville ordna barnomsorgen. Skolpengen gav föräldrar och elever möjlighet att välja skola. Husläkarreformen gav patienterna möjlighet att välja läkare. De tre borgerliga regeringsåren innebar en valfrihetsrevolution.

Men den borgerliga regeringen hade också många svåra problem att hantera. Socialdemokraterna hade lämnat efter sig en ekonomi i fritt fall och en dramatiskt ökande arbetslöshet. Genom avregleringar och sänkta skatter skapades bättre villkor för näringslivet och därmed lyckades man vända utvecklingen. Sverige fick åter tillväxt och antalet jobb ökade. Men vändningen och uppgången kom alltför sent för att hinna få ordentligt genomslag i väljarkåren.

Efter valet 1994 fick Sverige åter en socialdemokratisk regering. Den förde en ”återställarpolitik”, som ledde till att många av de problem som den borgerliga regeringen höll på att lösa, t.ex. den svaga ekonomiska tillväxten och den höga arbetslösheten, blev kvar.

På hösten 2004 bildades Allians för Sverige tillsamman med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Alliansen tillkom för en politik för frihet, ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet och en fungerande välfärd. Alliansen vann valet 2006 och bildade i åtta år en regering som betydde mycket för Sveriges utveckling. Alliansregeringen ledde Sverige genom den största ekonomiska krisen i världen sedan 1930-talet, men lyckades trots detta hålla tillväxten uppe och jobben ökade under de åren med 300 000.


Partiordförande

1904-1905 Gustaf Fredrik Östberg
1905-1906 Axel G. Svedelius
1907 Hugo Tamm
1908-1912 Gustaf Fredrik Östberg
1912-1935 Arvid Lindman
1935-1944 Gösta Bagge
1944-1950 Fritiof Domö
1950-1961 Jarl Hjalmarson
1961-1965 Gunnar Heckscher
1965-1970 Yngve Holmberg
1970-1981 Gösta Bohman
1981-1986 Ulf Adelsohn
1986-1999 Carl Bildt
1999-2003 Bo Lundgren
2003-2015 Fredrik Reinfeldt
2015- Anna Kinberg Batra

 

Moderatkvinnorna och Ungdomsförbundet

1910 fick kvinnor i Sverige för första gången rätt till representation till stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige. Stora förhoppningar knöts till de första valen 1910. Nio moderata kvinnor invaldes under 1910 års val.  I synnerhet i Stockholm hade de moderata kvinnorna bedrivit en valrörelse för att få kvinnor att rösta, men kvinnornas valdeltagande blev trots det betydligt lägre än männens och representationen av kvinnor stannade vid cirka tre procent.

De moderata kvinnorna hade i början ingen partihemvist, eftersom Allmänna Valmansförbundet, AVF, från 1904 till 1913 var ett parti enbart för män.  Kvinnor i Stockholm, många verksamma bl.a. i den kvinnliga rösträttsrörelsen, tog 1911 initiativ till att bilda Stockholms Moderata kvinnoförbund med Ebba von Eckermann som första ordförande. Stockholms MKF fick snabbt medlemmar även från landet i övrigt och 1915 bildades Sveriges Moderata Kvinnoförbund, SMKF, Sveriges första självständiga politiska kvinnoförbund.  Syftet var bl.a. att samarbeta med AVF inför valen på ett självständigt sätt. De inbjöds till AVF:s partistyrelse med adjungerade ledamöter.

AVF strävade efter att knyta kvinnorna starkare till partiet.  Vid sidan av SMKF uppstod AVF:s kvinnoföreningar, som från 1920 samarbetade i Högerns Centrala Kvinnokommitté (CK). De båda kvinnoorganisationerna fanns parallellt fram till 1937, då de sammanslogs till en enda under ordförandeskap av Alexandra Skoglund, förut ordförande i CK.

Båda organisationerna stödde Bertha Wellin, som var Högerns första kvinnliga riksdagsledamot 1921 till 1937. Den intressanta tidiga historien om Högerns kvinnor skrevs först av Stina Nicklasson 1992 i avhandlingen Högerns kvinnor Problem och resurs för Allmänna Valmansförbundet 1900 - 1937 och senare av Birgitta Wistrand i Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909, artikeln Sveriges Moderata Kvinnoförbund, den första självständiga politiska kvinnoorganisationen.

1950 fick kvinnorådet en självständigare ställning och antog namnet Högerns Kvinnoförbund. 1969 ändrades det till Moderata Samlingspartiets Kvinnoförbund och 1978 till Moderata Kvinnoförbundet. 1997 omorganiserades det till ett nätverk med namnet Moderatkvinnorna, vilket ger utrymme för friare arbetsformer. I varje förbund utses en länskvinnoordförande. Tillsamman utgör de 26 länskvinnoordförandena det beslutande organet för Moderatkvinnorna.  Lokalt arbetar man i föreningar, nätverk, projektgrupper m.m.

Syftet har hela tiden varit att lyfta fram kvinnliga aspekter på politiska frågor samt att stimulera fler kvinnor till politiskt engagemang och öka den kvinnliga representationen på alla politiska nivåer.

Ungdomsförbundet bildades 1934 och fick namnet Ungsvenskarna. Det var ett resultat av en slutlig brytning mellan partiet och Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU). Eftersom SNU hade kommit att glida allt längre bort från partiets värderingar, beslöt man sig för att bilda ett nytt eget ungdomsförbund. Ungsvenskarnas förste ordförande var Torgil von Seth (1934-1941). 1946 bytte Ungsvenskarna namn till Högerns Ungdomsförbund. Sedan 1969 heter förbundet Moderata Ungdomsförbundet (MUF).

1949 bildades en särskild skolungsdomsorganisation inom ungdomsförbundet, med namnet Konservativ Skolungdom. 1969 bytte den namn till Moderat Skolungdom (MSU).

I regeringen

Partiet har bildat regering 1906-1911, 1917, 1923-1924 och 1928-1930. Partiet har också deltagit i samlingsregeringar 1905 och 1939-1945 och i borgerliga koalitionsregeringar 1976-1978 och 1979-1981 (tillsammans med Centerpartiet och Folkpartiet) samt 1991-1994 och 2006-2014 (tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna).

Partiet har sju gånger innehaft statsministerposten:

1905 Christian Lundeberg
1906-1911  Arvid Lindman
1917 Carl Swartz
1923-1924 Ernst Trygger
1928-1930 Arvid Lindman
1991-1994 Carl Bildt
2006-2014 Fredrik Reinfeldt